Just det tankesättet som det står i rubriken “Det händer inte mig” tror jag dem flesta känner igen oss i. Den tanken har jag tänkt när det gäller det mesta, om det så är när jag varit ute och gått när det är mörkt eller om det gäller min familj, så har jag alltid tänkt att det händer inte mig. Dem jag älskar kommer inte bli sjuk, eller jag kommer inte bli överfallen, osv. Och just det tankesättet har jag även haft när det gäller min egen kropp och min hälsa. Jag har skjutit upp provtagning av cellprov i 3 år. Fick min första kallelse till det för ca 3 år sen, och då tänkte jag att nej men det där behöver inte jag gå på, för det kommer aldrig att drabba mig. Lika så kände jag andra gången jag fick kallelse till cellprov, det var 1 år senare efter den första kallelsen hade kommit. Men när 3e kallelsen kom, vilket var förra året då började jag istället känna en rädsla för att gå och ta det där testet, så jag bokade om tiden flera gånger, och sköt upp det både länge och väl. Men så fick jag mig en ordentlig tankeställare då en av mina arbetskompisar berättar för ca 2 veckor sen att hon hade fått besked att hon hade cellförändringar, och skulle då in för ett nytt prov för kolla hur allvarligt det var. Så igår när jag kommer till jobbet så jobbar denna tjej, och så släpper hon bomben direkt. “Jag har cancer,” säger hon bara från ingenstans. Jag visste inte till en början vad jag skulle säga, men så började hon själv att berätta. Hon har fått cancer i livmoder och äggstockar, och det har redan gått så pass långt att dem inte vet hur det kommer sluta, dem vet inte heller hur mycket det har spridit sig. Hon hade gjort sin senaste koll med cellprov bara 1 år innan, och har inte tidigare haft problem med  cellförändringar. Hon lever dessutom väldigt hälsosamt, med träning, bra mat osv. Och just hennes öde fick mig att verkligen komma ner till jorden. Vem som helst kan drabbas av detta.

Jag tog mig faktiskt i kragen och tog mitt cellprov för 2 dagar sen nu, så när min kollega berättar detta dagen efter jag tagit mitt cellprov gjorde inte saken till det bättre, men jag är ändå glad att jag fick ta del av hennes historia och det som hon nu ska gå igenom. Det kanske låter fel i vissa öron, men det jag menar är att jag verkligen fick mig ett uppvaknande. Jag har varit dålig på att ta hand om min hälsa och kropp genom åren, jag har ofta bara kört över mig själv. Det har inte spelat roll om jag haft värk eller haft influensa så har jag sällan tillåtit mig att vara sjuk eller ha ont. Jag har istället bara kört på genom att gå till jobbet, skolan osv och sen kört på tills jag istället ligger rätt ner av utmattning eller smärta. Lika så gäller det kosten, jag äter inte så hälsosamt som jag borde, eller ja maten är det inte fel på som jag äter, men jag äter väldigt oregelbundet och vissa dagar får magen nöja sig med lite frukt, eller en smörgås bara, medan andra dagar äter jag ordentligt med mat, frukost och lunch. Men ibland kommer dagar som matlusten helt enkelt inte alls finns där, tuggorna bara växer i munnen och det kommer istället upp igen för åka ner i magen. Och dem dagar då kroppen inte får tillräckligt med mat, då mår den heller inte så bra. Jag äter även östrogen tabletter som ökar riskerna med cancer, i bipacksedeln till tabletterna så står det att riskerna ökar, och att det sen tar flera år för kroppen att bli som den var innan den fick östrogen tillskottet.

Men just detta som hände med min kollega det har fått mig att tänka efter nu, att jag måste ta hand om min kropp både psykiskt och fysiskt. Slälvklart förstår jag att jag inte minskar chanserna för just cancer bara för jag börjar träna och äta mer regelbundet och bättre, men jag kommer må så mycket bättre med mig själv om jag tar hand om mig och lyssnar på hur jag egentligen mår.För skulle jag få ett besked om att jag hade cancer eller någon annan svår sjukdom, så vet jag att om jag skulle vara i obalans med mig själv då så skulle det bli dubbelt å tufft att klara av det långa väg som det skulle innebära för att tillfriskna från eventuella sjukdomen.

När jag var yngre så har jag alltid tänkt på att just cancer är något som bara drabbar äldre, förmodligen så var det för att det bara fanns äldre i min omgivning som hade det, min farmor gick bort i cancer för snart 3 år sen, min gammelfarmor hade bröstcancer, min morfar har prostata cancer. Och alla dem är/var äldre. Men när jag fick min diagnos med enodmetrios då börja jag förstå lite mer allvar att svåra sjudomar kan även drabba dem unga. Som min kollega som nu fick detta besked om cancer hon är bara i 40 årsåldern. Så detta har verkligen lärt mig nu att jag kommer gå på varenda kallelse som jag får till cellprov, och även till mammografi när den dagen väl kommer.

Ibland känns det lite snurrigt i mitt huvud, jag skriver om klimakteriet, och sådant som brukar röra kvinnor i lite äldre ålder, medan jag bara är 25 än så länge, men då jag skriver så känns det som min kropp och hjärna är dubbelt så gammal, som med mammografi det är det 15 år kvar tills jag kommer få min första kallelse till eller något, för det är väl vid 40 års åldern som man får första kallesen? Och egentligen borde inte heller klimakteriet vara något som jag är insatt i eller har erfarenheter ifrån än, det ska inte heller egentligen vara före om ca 15 år tidigast. När jag tänker sådär så vet jag inte riktigt hur jag känner mig, för det är förvirrande, jag har alltid känt mig äldre än vad jag är. Och just i detta sammanhang så gör jag verkligen det. Tjejer i min ålder pratar om att antingen skaffa barn eller så pratar dem om dem bebisar dem redan har, medan jag istället kan relatera till klimakteriet bara. Eftersom barn är inget som jag kan få med säkerhet. Fick det beskedet redan då jag fick min diagnos, endometrios. Att chanserna till en naturlig graviditet är inte många, men med IVF kan vi eventuellt lyckas.

Att kunna bli gravid tror jag dem flesta tar för givet när man är yngre, även jag gjorde det. Jag har gjort 2 aborter när jag var 14 och 17 år gammal. Båda dessa gånger så åt jag p-piller men det hjälpte inte någon av dessa gånger. Och då jag var 14 så blev jag gravid första gången som jag hade sex. Och det skrämmde livet ur mig, så valet då var självklart att jag skulle göra abort jag hade inte en chans att ta hand om ett barn, och då jag var 17 år så gick jag i skolan och ville plugga klart först, eftersom jag ätit p-piller båda gångerna så trodde jag aldrig att jag skulle ha svårt att bli gravid senare. Men jag och min sambo gav det nästan 3 år med oskyddat tills vi gav upp förra året då jag inte längre klarade av att vara obehandlad med min endometrios längre. Så när läkaren ger mig den domen i samband med diagnosen så var det som en blodig spark i ansiktet. Jag vet att besluten då var rätt för jag hade inte någon plattform alls som var bra för antingen mig eller ett barn, men egoistiska delen i mig ångrar det. Men förnuftet vet bättre. Nu har jag bearbeta i mig själv att jag kanske aldrig kommer få uppleva ett biologiskt barn, men jag vet det finns så många andra barn som redan finns och som behöver kärlek och trygghet. Men mycket i mig är nog bara ett försvar att jag lurar mig själv så det inte kommer bli för jobbigt om dagen kommer och vi får det på svart och vitt att det inte kommer bli bebis.

Min lillebror som är 8 år är ett litet mirakel, så han ger mig hoppet till att det även kommer kunna inträffa fler mirakel i framtiden. Då mamma fick domen redan som 19 åring då jag föddes att hon kunde ej få fler barn, och efter flera misslyckade IVF, och 17 års längtan så kommer min älskade lillebror till världen, genom helt naturlig väg. Hon träffade min lillebrors pappa för snart 10 år sen, och blev gravid på någon månad bara, så gissa chocken när läkaren säger att hon är gravid. Hon trodde allt var dolda kameran eller ett dåligt skämt. Men det var det inte, så min lillebror är min ögonsten och den som fått mig att orka många jobbiga stunder. Vi har alltid haft en nära och speciell relation fast han är så liten, finns ingen som jag älskar som jag älskar den lilla killen.

Min lillebrors namn och födelsenr som här är ny tatuerad på min vänster arm, tatueringen är gjord för ca 3 år sen.

Man ska aldrig ta någon eller något för givet, och vad som helst kan drabba vem som helst, när som helst. Så jag ska verkligen ta tillvara på dem dagar som är bra utan värk och verkligen uppskatta min älskade familj ännu mer, för man vet aldrig när dem rycks bort ifrån en..

Kärlek / Jessica