Allt detta handlar om neuroscience och att leda sig själv utifrån hur hjärnan fungerar. Det är fantastiskt att det äntligen går att förklara, rent vetenskapligt, det som många av oss upplevt intuitivt så länge. Hur det hänger ihop med stress, kropp, tankar och vad som hjälper och inte. Det banar väg för så mycket som kan hjälpa många: mer medvetenhet över nuläget och de val vi gör hela tiden, insikt i att hjärnan är en fantastisk tolkare och historieberättare som dessvärre missar verkligheten ibland, riktigt effektiv stresshantering, mycket bra hjälpmedel för nedstämda, mindfulness i vården, neuorledarskap som får upp BÅDE produktiviteten och välmåendet på arbetsplatser. Vilket i sig skapar positiva spiraler som bidrar till ännu mer produktivitet och välmående…

Vi lever i en fantastisk tid! Är du med på tåget? Det är aldrig för sent att hoppa på! Vill du får tips om hur är du välkommen att ta kontakt.

Välj dina tankar ikväll. Men lika lite som du kan springa en maraton efter en löpträning kan du plötsligt tänka glada tankar om du brukar tänka mer ledsna eller oroliga tankar. Prova EN glad tanke. Välj ett glatt TV-program. Leta efter glada miner i TV-rutan eller runt omkring dig. Minns EN rolig händelse. Så börjar vi bygga mer aktivitet i den moderna delen av hjärnan (pannloben)som behövs mer i den värld vi lever idag.

Det jag tänkte på nyss uppstod ur minnet till låten Sweet Home Alabama, som kom i lurarna när jag tränade. Den låten sjöng jag på scen på Glädjehuset i Stockholm när jag fyllde 25 (jisses, det är längesedan…). Kära, galna kompisar gav mig i uppgift att bland annat sjunga på scen men kvällens band och jag fixade det. När jag satt där på träningscykeln kände jag exakt hur det kändes när bandet (som jag pratat med innan) ropade upp “Diket” (som jag kallades) på scen och jag formligen bars fram på publikhavets händer. Vilket minne! (Tack Dixie, Anna-Lena, Annelie och alla ni andra som var med och gjorde den kvällen så rolig och minnesvärd!).

Nu är det upp till dig. Vad ska du göra ikväll? Jag ska njuta goda vänner och goda viner.
/Anneli

www.agodman.se
www.damernascoachingbyra.se

En droppe tillit om dagen...

I mina möten med människor pratar vi ofta om självtillit. Vad är det egentligen?

Jag tror att det handlar mycket om att hitta tillbaka till något vi alla har naturligt inom oss. Hitta vårt egna kloka jag och vara modiga i vårt förhållningssätt till den personen. Våga lyssna mer på vår egen klokskap än på så kallade ”experter” med en massa ”sanningar”. Bli sin egen bästa expert på att hjälpa sig själv. Vi får så himla mycket itutat oss via massmedia – det är lätt att bli osäker och sluta tro på att vi ofta kan själva. Det verkar som allt vi hör skapar mer rädsla än trygghet. Rädsla för att göra fel utifrån vad experterna påpekar. Det pratas och skrivs om så mycket; hur vi ska äta, hur vi ska träna, hur vi ska se ut, hur vi ska vara sjuka, hur vi ska hålla oss friska, hur vi ska föda barn, hur vi ska tycka, vad vi ska tro – och inte tro… Ja, vad ska vi tro och inte tro? Som Mikael Wiehe sjunger ”Vem i hela världen kan man lita på?” 

Lita på dig själv! Träna dig att lyssna på din inre kloka röst. Naturligtvis är det bra och kan vara mycket klokt att lyssna på andra, läsa, ta till sig av andras erfarenheter. Vi behöver ju inte göra om alla misstag själva som tur är. Men jag skulle vilja uppmuntra till att lyssna på ditt inte kloka jag för att höra vilka sanningar som är dina, eller hur du kan göra andras sanningar och erfarenheter till dina. Kanske behöver du modellera om dem lite grann för att de ska passa dig? Och kanske behöver du odla modet att följa din inre röst? Vi kan närma oss vårt naturliga jag och skapa modet att lyssna till det. Vi kan skapa en naturlig och klok balans mellan uttag och insättning på energikontot – precis som vi gjort förut. För det här är inget nytt! Vi har det alla i oss, vi har alla varit barn. Och som barn har vi förmågan att ha fullt energipådrag, full vila och mod att testa nya tillvägagångssätt för att ta oss framåt på vårt sätt.

Ge plats till ditt inre barn. Våga lyssna till dig själv och din inre klokhet. Du kan!
/Anneli
www.agodman.se
www.damernascoachingbyra.se

Den röda åran...

Idag fick jag ett mejl från en kvinna jag mött i enskild mindfulnessträning och samtal. Jag fick tårar i ögonen…

Egentligen så är det arbetsförmedlingens tjänst att jag fick chansen att lära känna Anneli.

Jag var arbetslös och fick möjlighet av att ha en jobb coach. 

Men just det vill jag inte berätta mer om just nu utan jag vill berätta om ett möte med Anneli som blev vändpunkten på mitt agerande & tänkande. 

Jag har haft ett struligt år, min kära mamma gick bort alldeles för tidigt,  jag träffade kärleken flyttade in i gemensam villa och separerade, allt inom  ca 12mån. 

Vände mig till Anneli och ställde lite nyfikna frågor om Mindfullness. Som jag då visste att Anneli utövade själv.

Vi hade ett långt samtal, först i telefonen, Anneli berättade för mig vad det var och vad det kanske kunde göra just för mig & mitt välmående. 

Sagt och gjort vi började att ha Mindfullness mötet, Anneli hjälpte mig genom att berätta & göra några övningar. 

Men en dag så ringer Anneli och vill prata om nästa möte. Hon vill att jag kommer ut till Rindö och tar en Ro-tur med henne… 

Va!? Hm javisst… Det var november och höst kallt men jag gillar att prova nya saker så självklart ville jag Ro med Anneli utanför underbara Rindö. 

Anneli hade gjort kaffe och smörgåsar utan smör, just till mig. Det fanns också mörk himmelsk choklad nedpackad. 

Vi var ute med den lilla roddbåten med en röd & grön åra i ca tre timmar. Magiskt!!

Vi satt tysta i säkert en halvtimme, först tänkte jag, gud så pinsamt… Men efter ett tag var det så skön att bara sitta och lyssna på alla ljud. 

Jag fick chansen att bara Ro i tystnad, leva & känna bara det jag kände just då.

Bara när jag nu skrivet detta så får jag tårar i ögonen, det var en sådan otrolig upplevelse. 

Det hände något med mig därute på det glittrande vattnet. Högst plötsligt så blev jag lugnare, inte bara för stunden utan jag känner det fortfarande. 

Jag fick en Aha upplevelse!

Att jag kände det är konstigt för jag tror inte på Aha upplevelser… Trodde jag. 

Jag låter säkert ”flummig” när jag skriver detta men jag blev annorlunda av Ro-turen.

Jag är mer tillåtande, jag har mer acceptans och är snällare mot mig själv. 

Ibland kan jag känna att jag längtar till att få Ro igen, få uppleva känslan i hjärtat  av total avslappning både mentalt & fysiskt.

Det var fantastiska tre timmar i November som jag hoppas alla kan få möjlighet att uppleva.

Och det bästa av allt är att känslan som jag kände då kan jag lätt få fram igen genom att blunda och tänka på Ro-turen. 

Tack kära Anneli för att jag fick möjligheten att ta en Ro-tur utanför Ditt fina Rindö. 

Kram Lena

Tack Lena!
/Anneli
www.damernascoachingbyra.se

Själv startar jag året med något som normalt inte ligger riktigt i min trygghetszon. Jag ber om hjälp!

Det känns lite läskigt, det medger jag. Jag är van att klara det mesta själv. Men, man lär mycket av att coacha och vägleda andra. Något många behövt stärka hos sig själva, både när det gäller stress, karriär, ledarskap och nytt jobb är att be om hjälp. Och jag har känt att det varit ett budskap också till mig själv, när jag pratat med andra om det.

Så nu ber jag dig om hjälp!

Jag ber dig om hjälp att sprida information om mig och min verksamhet, särskilt då, i detta sammanhang, Damernas Coachingbyrå.

Under de senaste åren har jag lagt mycket av min tid på att agera jobbcoach på uppdrag åt AF. Det har varit oerhört intressant och givande. Jag är så tacksam för alla fantastiska människor jag träffat, alla intressanta möten vi haft och att öpver att jag har kunnat verka inom ett område där det kännts mycket värdefullt att stötta, guida och vägleda. Jag har fått mycket positiv respons och är stolt och glad över mitt bidrag.

Nu är det avtalet slut och AF har gått ut med en ny upphandling. Jag har aktivt beslutat att inte delta just nu. Tyvärr har förutsättningarna ändrats radikalt när det gäller upplägget för coachingen att jag känner att det inte stämmer med hur jag fungerar bäst som coach. Jag syftar då framför allt till de täta och korta mötena (en halvtimme varje vecka) som man sätter som villkor i den aktuella upphandlingen. Jag har upptäckt att jag jobbar bättre under längre möten, ofta med lite mer tid emellan.

Så nu behöver jag din hjälp att fylla på med coaching utanför AF´s regi. Min specialitet är att hjälpa människor att fungera bra under press och att finna en balans mellan förmåga att prestera på topp (vilket de flesta vill) och må gott (vilket de flesta också vill…). En balans som är bra att ha oavsett om man söker jobb eller har ett jobb man vill utföra så bra som möjligt. Det kan vara som chef, medarbetare, egenföretagare eller varför inte mamma. Det är också ett sorts jobb vi vill utföra bra.

Har du någon vännina som känner stor press och stress och kanske är orolig för att inte räcka till? Och som kanske inte mår så bra i sin strävan att just räcka till? Kanske är hon egenföretagare eller chef. Kanske är hon mamma, syster, partner, dotter…?

Skicka min länk www.damernascoachingbyra.se till henne! Jag erbjuder nya kunder i Damernas Coachingbyrå 15 timmar med återhämtning, coaching, mindfulness, retreat och samtal för 9.000 kr. Inkl moms. Varje tillfälle är 2-3 timmar och hur långt det ska vara mellan mötena bestämmer vi tillsammans.

Jag erbjuder dig som hjälper mig att finna nya kunder min bok “Flytkraft och ro i livet”. Mejla mig och berätta vem du tipsat. När hon eller han (herrar är också välkomna till Damernas Coachingbyrå) blir kund skickar jag boken.

Be gärna dina vänner titta på www.agodman.se också, där kan man se hela mitt utbud med neuroledarskap, föreläsningar, kurser, mindfulnessklubben osv…

Tack för hjälpen!
/Anneli

www.damernascoachingbyra.se
www.agodman.se

Gammal bild på mig sen 2007, är ca 2 månader efter att jag fick min diagnos, endometrios.

Julen hemma i Falun var underbar, enda som saknades var min make som var hemma och var sjuk. Dock fanns det ju ingen snö att leka i med lillebror men vi hittade på massa annat mys och skoj. Mamma hade fixat ett stort paket till mig som fanns under granen och i det stora paketet fanns 30 julklappar!! behöver jag säga hur glad jag blev? Fick bland annat en ny telefon som jag önskat mig, var en försenad present för jag klara körkortet i somras. Sen var det allt från parfym, mascara, kläder till väckarklocka och massa massa mer. Tusen tack för underbar helg min älskade familj!

Annars da, ja det flyter på det mesta. Har funderat en hel del sen operationen om hur svårt jag haft och har att ta till mig att det är mig det gäller då jag pratar om all värk och operationens små fynd där tarmen bland annat satt fast osv. När läkaren sa att han hittat endometrios lite överallt så var det som att få en ny bekräftelse på att jag faktiskt har sjukdomen. Tror jag levt i en förnekelse mer än jag trott, har nog inte accepterat den fullt ut som jag trott att jag gjort. Tänker på då jag hamnade i klimakteriet så tog det inte mer än några månader innan jag accepterade att det var så jag skulle må framöver. jag vet inte om det berodde på att jag visste att det var övergående och att endometrios är kronisk om det är det som gör de svårare att acceptera. Men ändå tycker jag att jag borde accepterat sjukdomen då jag haft diagnosen snart 5 år. Lever fortfarande i tron att det kommer bli bra kan jag komma på mig själv med. Och jag minimierar gärna mina egna problem och smärta. Tankar som men det är inte så farligt ändå och lite värk har väl alla är sånt som kommer i huvudet ibland. fast jag vet att denna smärta är inget en frisk person upplever, och inte heller någon som inte lever i samma helvete kan förstå vad det innebär, om hur allt vänds upp och ner och man kan inte längre planera en vanlig vardag för man vet aldrig hur nästa dag eller nästa timme kommer vara om man har ont, eller om kroppen är för trött pga intensiv värk, eller efter en veckas sömnlösa nätter osv osv. Men jag kan ändå inte riktigt acceptera att det är just mig det gäller.

Morfin plåstret jag har som smärtlindring kommer ta mig lång tid innan jag kan acceptera också, för att jag skulle behöva något så strakt trodde jag aldrig, där kommer tvivel in på mig själv igen. Blir så less att jag inte bara kan acceptera att så här är det nu. Snart 2 års dag för klimakteriet också, vilken dag att fira va hehe.. Men det har på något sätt blivit en del av mig, men att endometrios ska vara en del av mig vill jag inte acceptera, vill inte att sjukdomen ska styra mitt liv. Jag vill styra livet och så får sjukdomen hänga på bara, men så lätt är det ju tyvärr inte i verkligheten, men jag önskar.

Har funderat starkt på att testa såna där kläder som gör att man ska svettas mindre på nätterna, är det någon av er som är i klimakteriet som testat dem? För sett dem är väldigt dyra så känns dumt att köpa om det inte hjälper. Just nu är sömnen mer än bra trots svettningarna. Fast sover lite för mycket dock, är trött hela tiden pga morfinet. Senaste två dygnen har jag sovit över 26 timmar sammanlagt, kommer ju sova bort mitt liv. Men hellre det än att ligga dubbel vikt av smärta 20 år till. Då sover jag hellre dem åren. Fast drömmer så mycket tok nu för tiden, men läst att man kan göra det då man har starka smärtstillanden. Ännu en sak som jag får lära mig att acceptera.

Är det någon av er som har något bra tips på att acceptera svåra händelser och saker som nu i mitt fall att ha en kronisk sjukdom?

Hoppas eran jul varit underbar och att ni får ett trevligt nyår!

Kramar & kärlek

Dyster. Så känner jag mig. Nedstämd. Hade ni trevligt i jul? frågar folk. Jovisst, det var fint. Och trevligt. Med de näraste och käraste nära. Bara sonen saknades och han kunde vi Skypa med. Alla blev glada för sina julklappar, inget ska bytas. Maten räckte i år också. Julklappsspelet var kul och alla verkade nöjda med dagen och kvällen. Juldagen var inte riktigt som jag föredrar den, men trevligheter övervägde. Annandagen innebar familjeträff i ett av leden, bara trevligt.

Och ändå – dyster. Jag har funderat på vad det kan bero på. All julmat – den vi äter så att det ibland blir plågsamt? Julgodiset vi gjort, som knappt gått åt för att det är alldeles för sött och hamnar i sopkorgen? Artiklar i tidningen om fylla och bråk på juldagen, svenskarnas nya fyllefestdag? Den grymma kidnappningen av barn i Afrika? Förföljelsen av homosexuella? Människors girighet som kan leda till utrotning av orangutanger och noshörningar?

Ja, nog finns det anledningar att vara dyster. Och minst lika många anledningar att vara lycklig. Jag är väl medveten om hur bra jag har det och hur väl förspänt vi har det i vårt lilla hörn av världen.

Ändå. Dyster och nedstämd. Jag tillåter mig att sluta grubbla över anledningen och bara känna det jag känner. Utan förklaring. Det ger stor lättnad. Drar mig undan. Skulle vilja bo själv såna här dagar. Men det går ju faktiskt att “leva i ensamhet” även när man har familj. Det handlar om acceptans tror jag. Att acceptera att någon drar sig undan. Att låta vara.  

Mediterar bakom stängd dörr. Äter lunch ensam. Tar en promenad med havet och skogen som sällskap. Vinden susar, vågor plaskar. Solen glittrar mellan träden. Träd har fallit i stormen. Ekorrar kilar kvickt förbi. Naturen smeker min själ.

Ett soffhörn, en dator, en blogg. Skriva, sätta ord på tankar. Andas. Ser solen gå ner där ute. Himlen i ett rosa skimmer. Vindspelet spelar för min ledsna själ. Som också är glad att bara få vara precis som den är just nu.

Jag låter det vara. Dysterheten kommer att gå över. Inget varar för evigt. Det blir lättare när jag accepterar dysterheten och inte bråkar med den. Inte försöker förklara den, varken för mig själv eller andra. Jag behöver inte förstå den. Ingen behöver förstå den. Jag har äntligen lärt mig. Jag låter det vara.

/Anneli
www.agodman.se
www.damernascoachingbyra.se

Älskade lillebror i somras. Åker hem för fira jul med denna lilla älskade kille om några dagar. Sla bli så underbart att kunna dra på sig täckbyxor och ut och leka i snön och åka en massa pulka och bygga snögubbe utan att behöva säga, nej tyvärr jag kan inte för jag har ont i magen. det är första gången under hans 9 åriga liv jag kan följa med och leka utan att behöva “klaga” på värk. Kommer bli den bästa julen någonsin, Älskar dig C!

För första gången på väldigt, väldigt länge, då menar jag på över ett år känner jag mig som mig själv vissa stunder. Jag har varit så full av alla olika hormoner, behandlingar osv, men denna behandling provera har inte satt sig på mina känslor än så länge. Jag kan skratta från hjärtat, jag kan känna känslor som jag glömt hur dem kändes, och framför allt hur underbart det var att känna alla dessa positiva känslor. Sen att detta är vissa stunder varje dag istället för 24 timmar per dygn som det ska vara gör mig inget, för bara om en dag ger mig 1 minut av dessa känslor så är dagen räddad. Detta gör även alla klimakteriet besvär lättare att hantera.

Svallningarna är det ingen förändring med. Jag tycker det är svårt att hitta en balas med detta då det är kallt ute, så man självklart måste klä sig efter vädret vilket innebär vantar, halsduk och vinterjacka men detta innebär att efter några minuters promenad så är jag genom blöt i svett, och då jag väl är framme dit jag ska gå så droppar det ifrån mig och det tar minst en timme innan kroppen hittar balansen. Men om jag inte klär mig så varmt som man borde göra så är jag rädd att bli sjuk/förskyld för jag är för tunnt klädd. jag skulle lika gärna kunna gå ut i t-shirt och tunna byxor vissa dagar men det kan jag ju inte så gärna göra. Hur gör ni andra i klimakteriet för hitta denna balans? Att gå i affärer har blivit omöjligt för mig för då rinner det som om jag vore ny duschad av svett, men kan ju inte så gärna ta av mig till t-shirt i mataffären direkt. Ta av halsduk m.m gör jag självklart och även ibland jackan men det hjälper inte riktigt ändå.

För övrigt så rullar allting på, har nu fått ny smärtlindring igen då mina tidigare mediciner inte hjälper emot värken längre. det jag haft innan är citadon, tramadol och tradolan. Men nu har jag fått morfin plåster som jag ska byta var 7:e dag. Och vet ni? Jag är SMÄRTFRI, och då menar jag så smärtfri som jag kan begära, min värk brukar ligga på 7-8 på en skala men nu är det en 1-2. Ibland är det så jag måste känna efter så jag verkligen har någon mage, är ju så van att känna alla dessa hugg, och ha ständigt ont. Kroppen blir ju väldigt van efter 13 år. Men nu så känner jag den knappt, visst kommer det korta stunder de gör mer ont, men 20 timmar av dygnet minst är jag bedövad i magen och det är UNDERBART! Har aldrig trott jag skulle behöva morfin för behöva bli smärtfri, och om jag skulle blivit erbjuden det tidigare så skulle jag varit rädd för bli beroende osv. Men just nu tänker jag faktiskt inte alls så utan jag bara njuter av att få känna mig som en människa och slippa ha så ont. Dock har jag ju morfin biverkningar, illamående, knappt någon matlust och tröttheten ska jag inte ens skriva om. jag kan sova 48 timmar i sträck utan problem, får tvinga mig att vara uppe och vaken, men det gör inget för jag har ju knappt ont. Ska bli spännande att se hur det fungerar att jobba nu, imorgon blir första eldprovet sen jag börja med morfin plåstret. Så får se om värken även blir hanterbar efter yunga lyft osv. Men om inte så njuter jag av stunderna jag inte har ont.

Nu ska jag trotsa tröttheten och förbreda en mysig lördagskväll med min älskade man. Nu när mina känslor är tillbaka till det normala nästan för stunden så gäller det att utnjytta dem fullt ut. Och ute faller det massa vit snö, så underbart! Fast knappt någon stannar kvar på marken, men det kommer ner vitt, älskar snö!

Kärlek och värme //  Jessica

Förlåt om jag tjatar. Det är svårt att låta bli. Bevisen för att mindfulness verkligen är en metod att ta på allvar i vårt tidevarv hopar sig. Idag fick jag tips om ett inslag i TV4´s Nyhetsmorgon.  Åsa Nilsonne är med och berättar om ytterligare forskningsrapporter som ger relevans till att “meditation kan reparera en utbränd hjärna” som de uttrycker det. Det är framför allt en ökad täthet i hippocampus som är i fokus.

De nya forskningsresultaten visar det som man varit inne på tidigare att aktiviteten och tätheten i hippocapus ökar vid meditation och att förändringarna kommer efter ganska kort tid med träning.

Ökad täthet i denna del av hjärnan gör det lättare för oss att släppa starka känslor. Det vill säga om man blir väldigt arg på jobbet så får man lättare att släppa ilskan där istället för att ta med den hem. Detsamma om man blir väldigt rädd och orolig, till exempel för att bli sjuk. Det blir lättare att släppa oron, utan att kämpa bort den eller lägga locket på. Den klingar helt enkelt av lättare.

Det är fantastiskt! Allt detta kan vi uppnå genom att stilla oss och medvetet rikta vår uppmärksamhet, till exempel till andningen. Troligtvis skiljer det sig från individ till individ hur ofta och länge man behöver göra detta. Utifrån min erfarenhet med personer jag coachar och tränar individuellt i mindfulness, gör det ofta stor nytta redan efter fyra veckor med ca 10 minuter om dagen.

Flera vittnar om att de redan efter så kort period av träning blir medvetna om sina starka känslor och kan släppa dem utan att gå in i dem och låta dem ta över. Resultatet blir att ilskan och oron inte “äter upp en”, som någon uttryckte det. Känslorna får komma, observeras och gå. Utan kamp.

Härligt att kunna gå hem efter en dj-ig dag på jobbet och krama barnen istället för att sparka katten!

Anneli
www.agodman.se

Jag njuter.

För mig är den vackra och stämningsfulla musiken som ett flöde blodet. Det händer något i kroppen. Känslorna svämmar över. Tårarna rinner. Allt är så vackert.

Jag njuter.

Måtte vi aldrig glömma att stanna upp och ta oss tid till denna ljusets högtid. Och andra njutningsfulla stunder. Det är på dessa vårt liv vilar. Om vi inte kan njuta längre, vad har vi då kvar?

Och samtidigt, inte göra njutning till en förpliktelse och förbannad rättighet. Eller storsvulen. Låta njutningen finnas i det lilla såväl som i det stora. Våga stanna upp och ta in den precis som den kommer i stunden. Känna den. Uppleva den. Låta den flöda i blodet.

Oavsett om det är en pampig Luciamorgon på TV eller en liten solstråle som letar sig fram i en grådisig morgon. Eller ett regn som sköljer rent där jag står.

Strålande ljusa hälsningar
Anneli