Igår var det dagen då det var dags för besök i Uppsala hos en urolog  som jag tidigare skrivit om, där jag skulle göra en cystoskopi för se om det var något som kunde förklara mina problem jag har att inte kunna tömma blåsan ordentligt då jag kissar, och varför det gör ont osv. Läkaren jag fick träffa var helt underbar, men kan tyvärr inte säga detsamma om undersökningen. Det var 3 stycken utöver mig själv som var med vid undersökningen, en sköterska, läkaren och en läkarkandidat. Tyckte först det var jobbigt med så många i rummet då det ändå är en så privat och intim undersökning, men då vände jag tanken till att, för att läkarkandidaten ska kunna bli en bra läkare måste hon även självklart kunna få se i verkligheten och förstå. Och i slutet av besöket så hade denna läkarkandidat lärt sig någonting nytt, vilket var om endometrios. Så när jag gick där ifrån kändes det verkligen bra att jag inte lät min rädsla göra så inte hon fick vara med vid undersökningen.

Minnet kom tillbaka då jag gjorde min första cystoskopi då jag kom i rummet och såg alla maskiner och instrument som skulle användas, men som tur var så var läkaren en otroligt bra läkare så jag kände mig lugn direkt hon kom in. Allting såg fint ut i urinblåsan förutom en sak, dem hitta något som dem inte vet vad det var för någonting.

Läkaren undersökte fläcken hon hittat noga och sa att den var för ljus för kunna vara endometrios som är gammal, då tydligen endometrios härdar som suttit ett tag får en mörk färg, medan endometrios som är ny har ljus färg som denna fläck hade. Men hon sa även att med den starka behandling jag haft i 1 år ska det inte vara möjligt för endometrios att kunna växa. Det finns väldigt få kvinnor som har endometrios härdar trots den behandling jag har och haft tydligen. Det kunde annars vara en fettvävnad, men det tyckte hon själv inte det såg ut som, men hon ville ta ett prov för se vad det var, som skulle skickas iväg för analys. Så läkaren frågar mig om jag tror jag klarar av det eller om vi ska åka upp på operation. Jag förstod inte riktigt då vad det skulle innebära att ta bort denna fläck smärt mässigt så jag svarade att jag inte skulle hinna med att åka upp till operation för bli nersövd för den lilla fläcken som jag själv tyckte det var för mitt tåg till sthlm skulle gå om en timme.

Läkaren för in ännu ett instrument i urinröret där hon är inne med en lång slang med kamera på, så gör jag misstaget att fortsätter kolla på skärmen där man ser hur det ser ut i blåsan och hur hon ska ta bort fläcken. Det närmaste jag kan jämföra med är att det såg ut som en vass tång eller sax som hon knipsa tag fläcken med och sen ryckte sköterskan, och aldrig i mitt liv har jag upplevt just den smärtan som var då, trodde jag skulle svimma. Då förstod jag varför hon frågat om vi skulle åka upp till operation istället, och när jag väl tror det är över vill hon ta ett till prov för vara säker dem fick med sig allt. Då trodde jag ärligt att min sista stund var kommen, det enda som syntes på skärmen sen var en massa blod i urinblåsan. Så hon förvarna mig om att jag säkerligen skulle kunna kissa lite blod igår och idag, men hon nämnde aldrig smärtan för att kissa. Redan efter undersökningen ville dem jag skulle kissa för tömma den vätska dem spolat in, och då kom tårarna för det sved och gjorde så ont. Var som att hälla sprit i ett öppet sår.

Varje gång jag kissar nu känns det som jag kissar taggtråd bokstavligen, plus att det kommer blod fortfarande vilket känns mindre bra, fast jag vet det skulle kunna göra det. Redan igår kväll började jag att frysa, och gör det fortfarande mellan mina värmesvallningar, så får se om någon infektion är på g. Har lyckats hitta ett sätt som jag kan sitta på utan att det gör för ont iaf, så idag var jag tvungen att sjukanmäla mig från jobbet, hade inte så mycket till val.

Om 2 veckor har jag telefontid med läkaren och får veta vad provet från min fläck visade för något. Är dock lite orolig för hennes min visade inget positivt då jag berätta att jag har cellförändringar på livmoder, så får se om detta hör ihop med det eller vad det är för något. Bara att hoppas på det bästa.

Kram Jessica