Pausens sköna och berikande verkan…

…så heter ett kapitel i min bok. Den här veckan har jag verkligen fått mig en rejäl tankeställare kring, och bekräftelse på, hur viktigt och givande det är att ta paus. För vilken gång i ordningen jag blir påmind vet jag inte. Men för varje gång hoppas jag att det fastnar ännu lite bättre.

Veckan har varit turbulent, på det privata planet. Gamla tvistefrågor om barn och bonusbarn, diskussioner om att hjälpa till och bidra, olika ståndpunkter. Gamla hjärtefrågor, svåra frågor, viktiga frågor. Vi kommer säkert att stöta och blöta dem många varv till. Jag övar mig att acceptera att vi tycker olika i vissa aspekter. Jag påminner mig om att välja mina strider, stå för det jag verkligen tycker är viktigt, släppa annat. Det kommer att fortgå.

Nu till det mest intressanta. Ännu en gång konstaterar jag, när jag i efterhand reflekterar över varför jag blev så otroligt störd just den här gången (och arg, dömande, ledsen, stridslysten, dum, trött, uppgiven…) att jag slarvat. Slarvat med mina pauser. Jobbat mycket, glömt vardagspauserna; att stanna upp mellan möten, andas ut ordentligt, göra några sköna rörelser kanske, ibland ta en kort promenad. Och att verkligen VARA i pauserna när jag tar dem. Det där lilla enkla, som jag hjälper många att hitta. Som jag har hittat själv och ändå glömmer bort, då och då.

Förlåter mig själv, det är mänskligt att glömma bort. Det intressanta är insikten om vad de små pauserna ger. När de praktiseras i vardagen. Hur de sänker grundspänningen i kroppen. Hjälper oss att tolka lite mindre negativt. Ökar avståndet till irritationen. Ökar medvetenheten om olika val. Ökar känslan av ro i kroppen. Minskar spänningar och trötthet. Ger tillgång till bättre sömn. Gör det lättare att fokusera och hålla koncentrationen. Det fascinerande är att det lilla ger så mycket.

I veckan träffade jag en person jag coachar. En ung kvinna med sargat självförtroende. Hon kände sig osäker och blev mycket nervös och spänd inför viktiga möten. Hon ville få bukt med det. Hon fick välja en pausövning i min bok och valde att stanna upp och titta på himlen. Varje dag. Andas. Bara vara en kort stund. Efter fem dagar hade hon ett viktigt möte. Hon kände sig för första gången på länge ganska lugn innan och genomförde mötet på ett sätt som hon är helt nöjd med. Det gav en tillfredsställelse som ökade på självkänslan. Som i sin tur ökade hennes lugn. Som fick henne att känna sig tryggare och gladare. Vilket smittat av sig till barnen. Skillnaden mot förut var slående sade hon. Maken hade märkt skillnad också och när hon berättade vad hon gjort blev han intresserad och testade han också. Nu är de två vuxna i den familjen som insett värdet av att stanna upp. Barn vet redan sånt. Och vi har alla varit barn så vi vet det alla.

Världen växer en och två människor i taget! Jag är ofantligt tacksam över att få möjlighet att bidra till insikter om pauserna sköna och berikande verkan. Prova gärna min favorit nedan. Önskar dig skön PAUS! /Anneli

Stå stadigt med fötterna lite isär, känn tyngden ner i fötterna, som är fast förankrade i underlaget, känn andningen, känn kroppens volym. Tänk: ”Jag Är” i några andetag. Några minuter, stor återhämtningsfaktor. Värt att prova, tillfälle finns alltid!