Vanlig syn i Skåne nu

Kom till Skåne i helgen och våren mötte mig med öppna armar. Liksom min dotter som pluggar på ett fantastiskt gods på Österlen och min mamma som bor i norra Skåne. Praktiskt att kunna hälsa på en generation upp och en generation ner i samma del av Sverige.

Här breder dne vårglada Scillan ut sig i blånande mattor. Små blad börjar veckla ut sig på en del buskar, gräsmattorna och fälten blir grönare för varje dag. Fåglarna har bråttom, bråttom. De samlar till sina bon med stor flit.

Hos mamma reflekterar jag återigen vad rädsla gör med oss. Och enkelheten. Eller rättare sagt motsatsen, omständlighet. Här är ingenting enkelt. Med fem diskborstar och lika många torktrasor vid vasken blir även det enkla i livet svårt. Samtidigt som det finns en stor rädsla för att glömma, göra fel och vara till besvär. Det föder många suckar.

Jag följer detta med vemod och lovar mig själv att jag ska fortsätta att sträva efter att göra mitt liv enkelt och att vara uppmärksam på mina rädslor. Om jag ser dem kan jag fråga mig själv vad som händer om jag väljer med kärlek i stället för rädsla. Jag vill välja kärlek så ofta jag förmår. För min skull, för mina barns skull. För världens skull.

Jag tror att scillan blir ännu blåare, ännu skönare, sedd med kärlek. Och suckarna blir vindens suckar i scillans matta och lättare att härbärgera. Då blir världen en skönare plats.
/Anneli