Att låta vara

Julen har kommit och gått. Hoppas den var god mot dig.

Dyster. Så känner jag mig. Nedstämd. Hade ni trevligt i jul? frågar folk. Jovisst, det var fint. Och trevligt. Med de näraste och käraste nära. Bara sonen saknades och han kunde vi Skypa med. Alla blev glada för sina julklappar, inget ska bytas. Maten räckte i år också. Julklappsspelet var kul och alla verkade nöjda med dagen och kvällen. Juldagen var inte riktigt som jag föredrar den, men trevligheter övervägde. Annandagen innebar familjeträff i ett av leden, bara trevligt.

Och ändå – dyster. Jag har funderat på vad det kan bero på. All julmat – den vi äter så att det ibland blir plågsamt? Julgodiset vi gjort, som knappt gått åt för att det är alldeles för sött och hamnar i sopkorgen? Artiklar i tidningen om fylla och bråk på juldagen, svenskarnas nya fyllefestdag? Den grymma kidnappningen av barn i Afrika? Förföljelsen av homosexuella? Människors girighet som kan leda till utrotning av orangutanger och noshörningar?

Ja, nog finns det anledningar att vara dyster. Och minst lika många anledningar att vara lycklig. Jag är väl medveten om hur bra jag har det och hur väl förspänt vi har det i vårt lilla hörn av världen.

Ändå. Dyster och nedstämd. Jag tillåter mig att sluta grubbla över anledningen och bara känna det jag känner. Utan förklaring. Det ger stor lättnad. Drar mig undan. Skulle vilja bo själv såna här dagar. Men det går ju faktiskt att ”leva i ensamhet” även när man har familj. Det handlar om acceptans tror jag. Att acceptera att någon drar sig undan. Att låta vara.  

Mediterar bakom stängd dörr. Äter lunch ensam. Tar en promenad med havet och skogen som sällskap. Vinden susar, vågor plaskar. Solen glittrar mellan träden. Träd har fallit i stormen. Ekorrar kilar kvickt förbi. Naturen smeker min själ.

Ett soffhörn, en dator, en blogg. Skriva, sätta ord på tankar. Andas. Ser solen gå ner där ute. Himlen i ett rosa skimmer. Vindspelet spelar för min ledsna själ. Som också är glad att bara få vara precis som den är just nu.

Jag låter det vara. Dysterheten kommer att gå över. Inget varar för evigt. Det blir lättare när jag accepterar dysterheten och inte bråkar med den. Inte försöker förklara den, varken för mig själv eller andra. Jag behöver inte förstå den. Ingen behöver förstå den. Jag har äntligen lärt mig. Jag låter det vara.

/Anneli
www.agodman.se
www.damernascoachingbyra.se


Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.