En märklig sommar

En sommar som gav oss alla anledning att stanna upp när vetskapen om den förfärliga våldsattacken drabbade Norge. Vad kommer härnäst? Vart är vi på väg? Frågorna tornar upp sig och det finns knappast några svar. Ska vi ge upp? Kasta in handduken och acceptera att olycka och våld finns bland oss och ibland drabbar mitt i någons vardag? Eller ska vi våga låta ljuset gå upp över en ny dag?

Vi är nog tvungna att acceptera det som sker. Men acceptans och resignation är inte samma sak, som jag ser det. Acceptans kan ge kraft till handling. Acceptans kan ge ljuset en chans i det mörka. Att inte acceptera är att brottas i mörker. Vi kan inte ändra det som skett.

Men, det är viktigare än någonsin att vi handlar. Genom att visa respekt, kärlek och omtanke om varandra. Genom att vi står upp för oss själva och våra nära och kära. Genom att vi vågar protestera när vi ser att någon agerar utan respekt för andra. Genom att vi bryr oss om varandra – och börjar i den närmaste kretsen. Genom att vi vågar säga nej till oväsentligheter och hungrigt profittänkande. Genom att vi slutar att köra över varandra för ekonomisk vinnings skull.

Det passar inte alla att agera i det stora men alla kan agera i det lilla. Alla kan vi visa våra barn och andra som tar intryck av oss att vi respektera oss själva och vår närmaste omgivning. Vi behöver inte älska andra men vi behöver acceptera att alla har rätt att finnas i vårt samhälle. Det kan vi göra på många sätt: genom att se andra, hälsa, sträcka ut en hand eller helt enkelt genom att le. Ta till exempel Situation Stockholm-säljaren, det brukar stå en man som säljer tidningen utanför en affär jag handlar i. Ibland köper jag tidningen, ibland inte. Men vi nickar mot varandra och ler oavsett. Vi behöver inte köpa för att visa att vi ser och bekräftar en individ. Hälsa på folk, se folk, bry dig, lägg dig i när något verkar galet. Jag vet att det kan vara farligt att lägga sig i, men är inte motsatsen farligare?

Våga vara vänlig – det skulle jag gå till val på om jag var partiledare. Och krav på ett mänskligare samhälle och arbetsklimat. Som jobbcoach får jag höra så mycket om hur människor behandlats på sina respektive arbetsplatser. Som nyligen, en man som ”ställt upp” i alla år inom kooperationen. Ställt upp så mycket att det ledde till en stroke. För att sedan bli uppsagd för att han inte kan sitta i kassan – på grund av sviter efter stroken. För jäkligt! Inte undra på att folk blir förbannade. Mannen jag coachar är vänligheten själv och hanterar sin situation klokt. Men den som inte blir sedd och inte har förmåga att hantera sin situation. Hur agerar den? Ibland undrar jag när den första arbetsplatsmassakern utanför skolvärden ska inträffa. Det vore inte konstigt. Och det är vi alla tillsammans som gör det möjligt – eller omöjligt. Genom att börja i det lilla. Underskatta inte det.

Dystra reflektioner. Olycka och lycka hör livet till och går sida vid sida. Vi ska inte låta olyckan jaga iväg lyckan – då blir det riktigt farligt.

Jag är, just nu, lycklig och firar det. I fredags sade jag officiellt JA till mannan i mitt liv och firade med en underbar ceremoni och fest. I stor kärlek. /A

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.