Jaha, nu är jag i klimakteriet.

Min mamma och jag har aldrig talat om kroppen.
Aldrig har jag hört mamma berätta om när hon fick mens, hur det kändes att vara gravid och föda barn, att få missfall eller att vara i klimakteriet. Hon verkar inte speciellt intresserad av sin egen fysiska berättelse, talar hellre om allmänna kvinnofrågor som hur abortlagstiftningen genomfördes eller den delade föräldraförsäkringen. Hon har talat mycket om kvinnor, om kvinnors löner, pensioner, om kvinnor i historiskt perspektiv. Mamma Gunhild var forskare i kvinnohistoria, Nordens första professor i ämnet. Hon har talat och skrivit om flickskolan, om kvinnor i järn- och stålindustrin, och om kvinnoprofiler.
Men inte om den egna kroppen.

Att hon alltid hållit sitt privata jag för sig själv tror jag beror på att hon tillhör en generation där en klar linje gick mellan det privata och yrkeslivet. Att börja beskriva sig själv skulle kännas oviktigt på ett nästan opassande sätt. Möjligen har hon kunnat se sin egen kvinnokropp som en bland många. Kroppen som politik, inte som självupplevda intryck. En ekonomisk, juridisk, politisk del i vidmakthållandet av patriarkala maktstrukturer. Kroppen som argument för att kvinnor kan behandlas annorlunda än män. Just för att de har kroppar som är just kvinnliga, för att de menstruerar och har ont i magen eller är premenstruella och inte tillräkneliga, föder barn och får foglossning och gröt i huvudet. Eller kommer i klimakteriet.

Jag tänker inte spekulera i hur det var för Gunhild, det ska hon slippa. Men när jag kom i klimakteriet fick jag en besynnerlig upplevelse. Jag har, precis som mamma, levt utan att vara speciellt upptagen av min egen kropp. Jag är, precis som mamma, tack och lov frisk – vilket väl är en förutsättning för att kunna vara sådär obekymrat ointresserad.

Men så en dag. Det var mitt under repetition av musikalen Singin’ in the Rain. Det var 2006 och jag var 49 år. Min pappa hade dött och jag var sedan något år rätt upptagen av livets ändlighet. Tanken att vi, även jag, måste dö hade slagit rot i mig. Bidragande var säkert att pappa först försvunnit in i demens för att sedan försvinna helt. Tanken på att livet skulle ta slut kastade en skugga över allt jag gjorde. Även repetitionen av den glada musikalen. Jag spelade rollen Lina Lamont, hon som är stjärna under stumfilmseran, men vars röst är så förskräcklig att den inte tål övergången till ljudfilm. Lina är en praktdiva helt uppfylld av sin egen stjärnglans. Hon förstår inte vad som sker omkring henne, varför hon plötsligt måste ändra sig. Vad är det för fel på mig? heter den desperata sång hon sjunger ensam i sin loge. En kvinna som blir förbisprungen, som desperat försöker hålla sig kvar i ljuset, som blir förlöjligad. En härligt dubbelbottnad roll! Vi var på repsal och jobbade med en scen där Lina motvilligt går till en talpedagog. Det var högst uppe vid tredje raden i Oscarsteaterns bibliotek när det hände. Jag blev helt genomsvettig. Totalt sjöblöt. Plaskvåt. Jag fattade direkt. Jaha, nu är jag i klimakteriet.

Jag minns att jag för flera år sedan jobbade med en äldre kollega som jag har stor respekt för. Hon berättade att hon en morgon inte ville gå ur sängen. Hon kände sig totalt värdelös, tillvaron var helt grå. Så gick hon till gynekologen som gav henne östrogen. Det var hennes räddning sade hon, efter det vände livet och klimakteriet var hennes bästa vän. En annan vän fick efter tio års hormontillskott livmodercancer och varnade för att börja medicinera. Jaha, nu var det min tur, hur skulle det bli för mig?

De symtom jag fick var plötsliga temperaturväxlingar och rätt svårt med sömnen. Vad gällde humöret var jag ju redan ganska låg med mina dödstankar. Jag funderade på om det kanske hade ett samband? Annars gjorde jag som jag brukar, brydde mig inte.

Men så blev jag motvilligt fascinerad. Tänk ändå att kroppen håller på och beter sig. Att den inte anpassar sig efter omständigheterna, att den inte alls hänger med.
Jag menar: jag bor i Stockholm där förstföderskor i flera områden är långt över 30 år. Och det är inte konstigt, de vill utbilda sig och ha jobb innan de får barn. Och det kan ta tid, ungdomsarbetslösheten är stor och unga är unga väldigt länge. Dessutom vill de, enligt en undersökning jag läste, vänta tills de är mogna med att föda barn, och det verkar väl vettigt när man tänker på hur omogna unga människor är och att bli vuxen kan ta väldigt lång tid. Det blir man sent, långt uppi medelåldern. Man kanske inte klarar att bli föräldrar förrän efter 35, det är inte säkert att man känner sig redo förrän fram emot 40-årsåldern.

Jag blev helt genomsvettig. Totalt sjöblöt. Plaskvåt. Jag fattade direkt.
Jaha, nu är jag i klimakteriet.

Vi är unga så länge, en pigg och fräsch 60-taggare är som en 30-åring för 20 år sen. Dagens åldringar är inte några käppstödda gråkrull med reumatism, utan botoxfräscha, gymtränade unga äldre. De skulle kunna vara småbarnsföräldrar om det hängde på orken. En del av männen kanske blir det. Det är ju egentligen en jämställdhetsfråga. Varför ska män kunna bli pappor hur sent i livet som helst, när vi kvinnor inte kan bli mammor?
Något verkar skevt. Hela naturen verkar vara otidsenlig.

Man kan tycka att om vi människor nu utvecklas och lever allt längre och friskare så borde väl naturen hänga med lite grann. Men nej, alltihop verkar streta emot på ett uråldrigt, tjurskalligt vis.
Från själva födseln, leveransen, att det ska göra så ont och ta så opraktiskt lång tid. Ska det vara nödvändigt? Och sedan ammandet, att barnet diar från moderns bröst. Det är nästan stötande primitivt. Djuriskt.
Planerade kejsarsnitt och bröstmjölksersättning finns och används, men de är ändå inte riktigt lika bra. Det verkar som om det helst ska till allt det där med smärta och kroppsvätskor. Egentligen känns hela kroppen otidsenlig med hår överallt, den utsöndrar vätskor och läcker och blir skrynklig hur man än smörjer och gnider sig med allehanda preparat. Man kan tycka att om man tar bort generande hårväxt tillräckligt många gånger skulle nån pollett trilla ner. Men tvärtom, lurvet tätnar, rent av uppmuntras av rakningen.
Klimakteriet. Så onödigt, så himla omodernt.
Men ändå, jag iakttar med förundran hur min kropp förändras, det är nästan rörande. Den markerar övergången och ger mig signaler för att informera om att jag inte är fertil längre. Kära kropp, det visste jag redan, det är helt omotiverat med de här övertydliga tecknen. En märklig kvarleva, en rest från en oupplyst forntid. Klimakteriet borde visas i en monter på Naturhistoriska riksmuseet, tänker jag när svetten rinner.
Jag berättade för mamma om mina vallningar.

  • Jaja, det går över. Vad säger du om det aggressiva kvinnohatet på nätet? Har du läst något av det? Känner du till vad det kommer ifrån? Vad är ett nätforum? Vilka är det som läser sånt?
    Nej, vi har aldrig pratat om kroppen. Min mamma och jag.

Comments

  1. HỒ GIA PHÁT says:

    sdfgb

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.