Lära känna mig själv

Fått flera kommentarer sista tiden att jag har förändrats som person, till det positiva som tur är 😉 Jag har alltid varit en person som gärna håller mig lite i bakgrunden och helst inte vill synas eller höras och håller gärna mina åsikter för mig själv. Men senaste månaderna, ja egentligen sen i somras då jag börja må bra från min depression så har det varit som om jag växt mer och mer för varje dag som gått. Självklart har jag haft många dagar det även gått bakåt istället och mindre bra. Men dem bra dagarna är fler nu än dem dåliga. Hormonbehandlingarna jag har emot min endometrios som gör att jag är i klimakteriet har mer eller mindre tvingat mig till att tänka efter både en och två gånger innan jag gör någonting. Tidigare så har jag alltid satt andra människor i första hand, jag har oftast kommit på sista platsen. Men jag märkte att det fungera inte längre, för då kommer jag snart var dör igen, i en depression, och det är inget jag önskar min värsta ovän ens. Lika måste jag lyssna på min kropps signaler jag kan inte bara köra på tills jag stupar, för då ligger jag där sen, igen..

Att lyssna på sin egen kropp är inte det lättaste att lära sig, speciellt inte om man inte gjort det tidigare. Jag har börjat med att fråga mig själv hur jag mår, och då hur jag verkligen mår, för många gånger kan det vara lätt att bara svara att man mår bra om någon frågar, man känner allt för sällan verkligen efter. Så jag frågar mig själv varje dag, oftast på kvällarna, då jag inte kommit till att börja med det på dagen ön då jag är rädd jag inte ska må bra vilket innebär hemma från jobbet. Så mitt första steg har nu blivit att fråga det på kvällen, och gå igenom min dag i huvudet. Tidigare hade jag svårt att ta beslut om jag skulle stanna hemma eller inte, behövde ofta höra en bekräftelse från min man att jag var för sjuk för jobba. Det spelade ingen roll om jag satt med huvudet över toalettstolen och spydde och skulle arbeta om 1 timme, så var det bara att jobba tyckte min hjärna medan min kropp skrek allt den kunde att stanna hemma! Såna gånger var det verkligen min man som fick säga stopp, stanna hemma, du kan inte gå. jag brukade ofta då argumentera emot, ja men det är bara si och så många timmar sen får jag hem och sova, men självklart fatta jag det fungera inte, men det var sällan jag ville se det. Det kommer även såna tillfällen fortfarande där jag blundar för hur jag mår, men 8/10 gånger lyssnar jag på min signaler nu, vilket är en stor skillnad emot förut då siffran var nere på noll, då det gällde att lyssna på min egen kropp.

Jag hade aldrig tagit mig igenom dem hemska månader och dagar som det varit ibland under senaste året om jag inte lärt mig detta, första halv året gjorde jag som vanligt, blunda för allt som hade med min hälsa att göra, men sen fick jag inget val, jag var tvungen att vakna upp, och det var nu, inte sen. Man säger ju att det alltid kommer något gott ur något ont, det fick jag även höra då jag mådde som värst och jag hade bara lust att be dem dra långt bort, jag tyckte dem var dumma i huvudet som sa så till mig, för jag tyckte inte dem hade en aning om hur jag mådde. Men nu ett halv år senare så ser jag faktiskt positivt på den tiden då jag mådde som värst, för den tiden lärde mig att jag inte får glömma bort mig själv och att för jag ska kunna ta hand om andra som jag alltid tidigare gjort måste jag först ta hand om mig själv.

Denna bild får mig att längta till kommande sommar, förra sommaren gick åt till att vara deprimerad, men denna bild är tagen från en kryssning jag och min man åkte på. Det var en bland få saker jag gjorde för min skull under förra året.

Jag så det som ett nedslag att börja äta antidepresiva tabletter då jag blev erbjuden det i Augusti förra året, jag kände att nej detta ska jag klara själv som alla andra gånger tidigare. men efter en kort period så insåg jag det kommer inte att gå på egen hand. Jag är ingen super kvinna som klarar allt och lite till, jag är inte mer än en människa och alla människor behöver någon gång hjälp i sitt liv. Och detta var då jag behövde hjälp, i detta fall var då min hjälp mediciner som skulle hjälpa mig att hålla mitt humör ovanför ytan, sen var jag tvungen att göra resten av jobbet själv, för det gör inte medicinen, den bara hjälper till insåg jag efter ett tag. Och då jag kom på det så tackade jag ja till den medicinen och efter några veckor igen så började jag känna igen mig själv, jag började bli Jessica igen, som jag saknat henne då jag mådde dåligt. Men jag kände inte att det var bra nog, det kändes som något fattade. och nu vet jag vad det var som fattades det var min självkänsla och tron jag nu har på mig själv. Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? Jo ingen..

Nu vågar jag stå upp för den jag är, vågar stå för mina åsikter och känslor, framförallt vågar jag visa den jag verkligen är. jag behöver inte gömma mig bakom något leende dem dåliga dagarna, för alla har dåliga dagar. jag har varit öppen om att jag har endometrios och att jag är i klimakteriet för mina kollegor på jobbet, det tror jag verkligen har hjälpt mig. För om jag inte har den bästa dagen nu så säger jag det till min kollega jag jobbar med då jag kommer så hon inte undrar varför jag springer ut på balkongen genom blöt i svett för svalka mig, eller om jag bara skulle vika mig och säga aj som händer ibland, då det hugger i magen. Klimakteriet har blivit som ett litet samtalsämne på arbetet nu, hehe. Då jag arbetar med mest äldre kollegor just nu så har dem flesta redan gått igenom sitt klimakteriet, och jag kan fråga dem om råd och tips. Men jag har märkt att ingen av mina kollegor har haft så svåra besvär som jag haft under klimaketriet, vet inte om mina blir värre för kroppen är lurad till det eller om dem kvinnorna haft tur bara och klarat sig lindrigt. Jag kan känna en avundsjuka när dem säger dem redan gått igenom sitt, jag kommer vara där minst ett par år till, plus sen då jag kommer in i vanliga klimakteriet, men då får jag se det positiva i det som faktiskt klimakteriet och alla hormoner gett mig, och det är att jag hittat mig själv för första gången under mitt 25 åriga liv. Tidigare har jag aldrig vågat eller velat försöka, men nu hade jag inget val och det var nog det som krävdes tror jag.

Äntligen har mina östrogen plåster börjat att hjälpa mig, min dos är nu 2 plåster. Jag ska byta dem var 3:e dag men jag har börjat att byta dem varannan dag istället, då jag märkte att det är de som just hjälper mig. Det har gått flera dagar utan extrema svallningar på både dag och natt nu. Det har bara kommit någon enstaka på natten, men långt ifrån hur det bara var för en vecka sen. Så det känns underbart, känner mig ren och fräsch då jag vaknar nu, det gjorde jag absolut inte tidigare då jag vakna dränkt i svett, så nu är det inte ett måste att duscha och tvätta håret varje morgon, utan nu har jag det som valmöjlighet, om jag vill. Att en valmöjlighet kan betyda så mycket trodde jag inte, men att kunna välja detta de är som att kunna välja mellan miljonvinster.

Varje person är värdefull och unik, man kan aldrig göra något mer än att göra sitt bästa. Det är en tanke jag försöker ha med mig varje dag.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.