Ljuvliga ungdom?

Ungdomar är härliga! Och besvärliga! Vågar man säga så?

Ibland känns det som det inte är okej att säga att man kan bli trött på sina barn. Eller så ska man klaga utav bara fasen. Jag vill inte klaga, har verkligen inget att klaga över. Våra ungdomar är härliga och sköter sig utmärkt på jobb, i skolor och i annat de valt att ta ansvar för.

Men ändå, trött blir jag ibland och då vill jag tillåta mig att gnälla lite! Över hur de kan vara hemma. För hur mycket jag än vet att de älskar mig och att de har lärt sig massor av bra saker av oss vuxna runt omkring dem (som kommer andra till del) så är det tröttsamt att fortsätta tjata.

Jag vill skörda nu! Jag vill ta del av ett städat ungdomsrum utan att jag sagt till att nu är det dags. Jag vill kunna öppna kylen och hitta en liter mjölk som någon av ungdomarna tänkt på att köpa istället för gapande tomma hyllor. Jag vill få komma hem till en lagad middag istället för att höra ”När ska vi äta? Jag är hungrig!” Jag vill kunna gå ner i tvättstugan och se tvättad och hängd tvätt istället för en överfull tvättkorg. Jag vill kunna röra mig i huset utan att hela tiden bli avbruten i mina tankar och göranden av ”Mamma…!”

Och jag vill vara deras mamma precis som jag är till dem precis som de är! Jag älskar mina ungdomar, jag blir tokig på dem. Det är väl föräldrarollens bitterljuva verklighet?
/A

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.