Svårt att acceptera

Gammal bild på mig sen 2007, är ca 2 månader efter att jag fick min diagnos, endometrios.

Julen hemma i Falun var underbar, enda som saknades var min make som var hemma och var sjuk. Dock fanns det ju ingen snö att leka i med lillebror men vi hittade på massa annat mys och skoj. Mamma hade fixat ett stort paket till mig som fanns under granen och i det stora paketet fanns 30 julklappar!! 🙂 behöver jag säga hur glad jag blev? 😉 Fick bland annat en ny telefon som jag önskat mig, var en försenad present för jag klara körkortet i somras. Sen var det allt från parfym, mascara, kläder till väckarklocka och massa massa mer. Tusen tack för underbar helg min älskade familj!

Annars da, ja det flyter på det mesta. Har funderat en hel del sen operationen om hur svårt jag haft och har att ta till mig att det är mig det gäller då jag pratar om all värk och operationens små fynd där tarmen bland annat satt fast osv. När läkaren sa att han hittat endometrios lite överallt så var det som att få en ny bekräftelse på att jag faktiskt har sjukdomen. Tror jag levt i en förnekelse mer än jag trott, har nog inte accepterat den fullt ut som jag trott att jag gjort. Tänker på då jag hamnade i klimakteriet så tog det inte mer än några månader innan jag accepterade att det var så jag skulle må framöver. jag vet inte om det berodde på att jag visste att det var övergående och att endometrios är kronisk om det är det som gör de svårare att acceptera. Men ändå tycker jag att jag borde accepterat sjukdomen då jag haft diagnosen snart 5 år. Lever fortfarande i tron att det kommer bli bra kan jag komma på mig själv med. Och jag minimierar gärna mina egna problem och smärta. Tankar som men det är inte så farligt ändå och lite värk har väl alla är sånt som kommer i huvudet ibland. fast jag vet att denna smärta är inget en frisk person upplever, och inte heller någon som inte lever i samma helvete kan förstå vad det innebär, om hur allt vänds upp och ner och man kan inte längre planera en vanlig vardag för man vet aldrig hur nästa dag eller nästa timme kommer vara om man har ont, eller om kroppen är för trött pga intensiv värk, eller efter en veckas sömnlösa nätter osv osv. Men jag kan ändå inte riktigt acceptera att det är just mig det gäller.

Morfin plåstret jag har som smärtlindring kommer ta mig lång tid innan jag kan acceptera också, för att jag skulle behöva något så strakt trodde jag aldrig, där kommer tvivel in på mig själv igen. Blir så less att jag inte bara kan acceptera att så här är det nu. Snart 2 års dag för klimakteriet också, vilken dag att fira va 😉 hehe.. Men det har på något sätt blivit en del av mig, men att endometrios ska vara en del av mig vill jag inte acceptera, vill inte att sjukdomen ska styra mitt liv. Jag vill styra livet och så får sjukdomen hänga på bara, men så lätt är det ju tyvärr inte i verkligheten, men jag önskar.

Har funderat starkt på att testa såna där kläder som gör att man ska svettas mindre på nätterna, är det någon av er som är i klimakteriet som testat dem? För sett dem är väldigt dyra så känns dumt att köpa om det inte hjälper. Just nu är sömnen mer än bra trots svettningarna. Fast sover lite för mycket dock, är trött hela tiden pga morfinet. Senaste två dygnen har jag sovit över 26 timmar sammanlagt, kommer ju sova bort mitt liv. Men hellre det än att ligga dubbel vikt av smärta 20 år till. Då sover jag hellre dem åren. Fast drömmer så mycket tok nu för tiden, men läst att man kan göra det då man har starka smärtstillanden. Ännu en sak som jag får lära mig att acceptera.

Är det någon av er som har något bra tips på att acceptera svåra händelser och saker som nu i mitt fall att ha en kronisk sjukdom?

Hoppas eran jul varit underbar och att ni får ett trevligt nyår!

Kramar & kärlek

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.