Ur funktion

Har varit frånvarande både psykiskt och fysiskt ett tag nu, därav även min frånvaro härifrån ett tag. Men jag är en lärdom rikare sen sist iaf, och det är att jag alltid ska lyssna på min egen känsla, och inte på andras. Då jag fick besked om att jag hade cellförändringar och skulle in för lämna vävnadsprov så var min första reaktion och känsla att jag ville förbereda mig på det värsta, att det inte behövde bli bra provsvar från vävnadsprovet. Men alla, förutom några få sa runt omkring mig att jag skulle sluta oroa mig och att jag skulle vänta och se att allt skulle bli bra. Och efter tillräckligt många sagt till mig att inte oroa mig så släppte jag det till slut och tänkte och trodde att provet skulle visa att det var helt fint. Så den dag läkaren ringer för provsvaret går jag i godan ro då jag svarar. Men så börjar han säga samtalet med att jag gått från första fasen som är den lindrigaste till fas 3 som är dem svåraste cellförändringarna på kort tid så det kommer bli operation. Efter han berättat det hörde jag inte så mycket mer av samtalet förutom att jag fick en tid hos en kirurg redan 2 dagar efter.

Hade min man med mig på mötet med kirurgen som tur var, dem kommer ta bort en bit av min livmoder för sen skicka iväg det på ännu analys och beroende på vad det visar så får vi se hur det blir fram över. Men om dem får bort allting så blir det förmodligen nytt cellprov var 6:e månad i ca 10 års tid. Det hade inte utvecklats till cancer ännu, men låter man det var så kan det bli cancer. Bara att jag är i närheten av den sjukdomen gör mig livrädd. Hade jag fortsatt på min känsla från början hade operationen varit lite lättare att tackla. Men var så inställd på att ingen operation behövdes, men så fel vi alla hade.

Jag vet att detta är en rutin operation, och det är inte själva operationen jag tycker känns värst. Det är att det aldrig verkar ska ta slut för mig då det gäller sjukdomar och allt som hör där till. Kan nog låta bitter då jag skriver om tidigare sjukdomar och diagnoser, men tror inte ärligt att någon skulle orka ta sig igenom min bakgrund med ett leende bara. En vän har aldrig varit mer sjuk än haft förkylning i sitt liv,  så där ser man verkligen hur olika det är.

Genom operationen känns det som en del av mig kommer försvinna, jag har tidigare skrivit om hur jag ställer mig till eventuell operation för ta bort min livmoder och äggstockar. Men nu fast dem bara ska ta bort en liten del så känns det som dem tar en del av mig, vilket det faktiskt också är ju. Detta har även fått mina tankar kring barn på snurr igen. Hade bestämt mig till hundra procent att IVf var inget alternativ längre, så egentligen skulle jag inte bry mig om mina äggstockar eller livmoder. Dem är ändå ur funktion. Så egentligen skulle dem kunnas kastas iväg på skroten, men det är viktiga delar för mig ändå fast det bara är skrot. Fast vad ska man med skrot till som inte fungerar undrar jag ändå. Så kanske denna operation kan vara bra som ett första steg för eventuell operation i framtiden där hela paketet försvinner. Sen kanske det aldrig blir så, men denna gång tänker jag inte inbilla mig att det inte kommer ske, som jag gjorde med denna operation. Operationen är på onsdag kommande vecka, så det pirrar rejält tills dess. Värst är narkosen tycker jag, för jag mår alltid lika dåligt efter den..

Nu väntar mysiga timmar framför en riktig skräckfilm med min älskade man innan det är dags för lite sömn och sen jobb imorgon. Varit genom förkyld men börjar bli bättre nu som tur är, får ej vara sjuk till operationen ju, då blir den ej av.

Glad påsk till er alla 🙂

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte.